bumbionice

• Till bloggens startsida

Våga.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kan det vara så att jag får en andra chans? Finns ödet? Jag hoppas det. I så många dagar och månader har jag undrat om jag hade gjort annorlunda, om han hade sagt något, hade det då gått att få det rätt? Allt kändes så rätt, jag började plocka ner muren, sakta men säkert. Han trollband mig på ett sätt som ingen gjort på länge, han fick mig att känna mig trygg, att jag inte behövde något annat än bandet mellan oss. Jag föll. Jag vet inte ens när det gick till, jag vet inte hur han lyckades ta sig in, men jag har inte kommit över det sen dess. Det är inte uppklarat. Det fanns inget avslut. Jag vet att jag tänker för mycket, det har jag alltid gjort. Men jag hoppas så innerligt att han nånstans har lite svårt att släppa mig med. Varför skulle han annars höra av sig till mig? Och om jag inte var kär i han än, varför skulle jag då ha fjärilar i magen inför insikten att vi snart ska ses. Och varför kändes det som om allt stannade när han sa att han lär leta reda på mig nästa lördag. Jag sa tidigare idag att allt kan vända snabbt, det kan det verkligen. Låt det här vara ett sådant tillfälle.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag har kapat en bit av håret, skaffat en lugg. Tagit bort facebook ur mitt liv. Tänkt bort människor jag inte behöver i mitt liv. Skaffat mig ett nytt arbete och återupptagit skolan. Allt på en vecka. Jag tänker slåss för det livet jag vill ha. Nu ska jag sätta mig och kolla på hus och drömma om ett eget. Sedan ska jag sova, ännu mer. Har redan sovit bort eftermiddagen, första gången jag sovit på dagtid på jag vet inte hur länge. Antagligen inte sen senast jag var utomlands. Utan ångest. Klockan är ställd på 05.00, 07.00 skall jag vara i skolan, och den här gången kommer det gå lättare än senst, för den här gången så är fokuseringen på mig och inte på något annat. På lördag kommer jag gå till mitt nya jobb, inte för att göra någon annan nöjd utan enbart för att jag behöver pengarna, det tar bort prestationsängesten helt. För allt det här som jag gör nu är bara tillfälligt, jag använder det som arbetsträning för mig själv. I höst ska jag förhoppningsvis vara redo för ett vanligt heltidsjobb. Det går framåt även om jag inte alltid vet vad framåt är.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det var länge sen. År sedan. En hel lång vänskap sattes på prov. Vi gjorde bort oss. Båda två. Det var den värsta tiden i mitt liv. Den absolut största skammen jag någonsin känt och det kostade mig oerhört mycket. Även en fin vänskap. Det slog mig nämligen nyss att jag har aldrig bearbetat allt som hände och inte förrän idag insåg jag att jag även förlorade en fantastisk vän, min fokus låg på allt annat runt om. Vi passerade en osynlig gräns som egentligen borde varit märkt med en stor fet varningstriangel, men jag tror vi hade blundat för den med i det tillståndet som vi var då. Under så lång tid så tog jag förgivet att spendera alla helger med dig och de andra, även många vardagar, det var mitt liv. Jag tog det ifrån mig själv. Såhär när jag tillslut väljer att titta på det så har det gått bra, jag har till slut klarat mig även om det fortfarande finns en stor skam i mig kvar. En stämpel som jag stämplade mig själv med, lite som att skjuta sig själv i foten. Det gjorde inget gott. Jag tror vi alltid undrade hur det skulle vara och det var väl inget fel med det men det var fel tillfälle, vi borde väntat ut rätt tid. Och jag lever med hemligheten att skammen är lite större än vad de flesta vet, det är vår hemlighet. Det som vi aldrig pratar om. Vi gjorde 3 fel, inte ett.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag har varit arg på livet. Jag har sökt mig till döden. Jag är arg på mig själv för att jag lät det gå så långt. Jag är arg på att jag skadat mig själv. Jag är arg på att jag aldrig gjorde något för min skull. Jag är arg på de som såg på. Jag är arg på de som hjälpte till att skapa det. Jag är arg på alla gånger mamma sa åt mig att inte äta mer innan jag ens kommit upp i tonåren, framförallt är jag arg för att hon sa det framför andra. Jag är arg för de gånger pappa tappade humöret och sa elaka saker. Jag är arg för att jag aldrig kan glömma att han kallade mig för ytlig på ett fruktansvärt vidrigt sätt. Jag är arg på att morfar blev psyksjuk ett tag och att min grund förstördes. Jag är arg på att mormor bröt nacken och att ingen av de som borde sett något inte såg att jag gick sönder med henne. Jag är arg på alla som tagits ifrån min familj för tidigt. Jag är arg för att min barndomsvän behövde gå igenom ett helvete på grund av vuxnas brist på moral och skilja på rätt och fel. Framförallt är jag ledsen. Jag är ledsen för att jag inte visste hur jag skulle hantera min syster när hennes vän omkom. Jag är ledsen för att jag inte lyssnade på pappa när han sa vad som kommer hända min andra syster om vi inte stoppar det. Jag är ledsen för att mina nära och kära har fått se mig tappa fästet. Jag är ledsen för alla gånger jag trodde jag kunde lita på någon som sedan svek mig. Jag är ledsen för att mitt hjärta är sönder. Jag är ledsen för att jag inte vågar låta någon mer komma mig nära längre. Jag är ledsen för alla dumma saker jag gjorde när jag inte fattade bättre. Jag är ledsen över att jag är arg på mamma och pappa när de samtidigt varit helt fantastiska föräldrar. Jag är ledsen över att behöva kämpa så mycket utan att veta för vad. Jag är ledsen över att jag tappar fästet ibland trots att jag hittat balansen. Jag är ledsen över att veta att jag kommer falla fler gånger. Jag är ledsen över att jag inte kan se mig själv i spegeln utan att kritisera min näsa på grund av en dum kommentar från min dåvarande kille. Jag är ledsen över att jag står ensam i min kamp om rätten att få känna mig snygg, smal och frisk. Jag är ledsen över att det leder mig tillbaka till kommentaren om att jag skulle vara ytlig. Jag är ledsen över att jag många gånger ser ner på mig själv genom andras ögon när jag är på helt rätt väg i mina egna. Jag är arg och ledsen över all jävla skit i världen. Jag är ledsen över att världen har brist på kärlek och jag är förbannad på allt och alla som inte fattar det. Jag är ledsen och arg över alla år jag kände mig ensam, det var slöseri med tid. Jag är ledsen över att jag inte sett att livet är kort förrän nu och det skrämmer mig att jag kan dö närsomhelst. Och efter att ha fått skriva ner allt det här så känner jag mig tacksam över att döden äntligen skrämmer mig.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag är inne i en sorgeperiod nu, jag tänker mycket, funderar mycket på allt som hänt och inte hänt. Ser på mig själv med mikroskop på gott och ont. Saknar sådant som inte längre finns och saknar det som skall komma. Jag står lite mitt i utan vetskap för vart det kommer bära. För jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Jag har inte bestämt något för min framtid för den är ny för mig, jag har precis bestämt mig för att göra det här - livet. Det öppnar många möjligheter och val och är också en påminnelse om den tid som aldrig kommer igen. Men jag tror på att man behöver gå igenom den här perioden, man behöver förstå vad som hänt och med lite mer tid faller pusselbitarna på plats, tills dess kan jag bara förbereda mig på bästa sätt och försöka behålla lite tålamod. För varje dag som går så kommer man längre, jag vet fortfarande inte riktigt för vad men det är helt okej. Ordspråket att fånga dagen har aldrig varit mer sant än nu.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag sitter i soffan med täcket runt mig och förundras. Förundras hur snabbt något kan vända. Åt det positiva. Jag tappade allt och trodde verkligen aldrig att jag skulle ens klara att jobba igen. För hur skulle det gå till när jag inte ens hittade en simpel anledning att gå upp ur sängen ens de lättaste dagarna? Och förut kom på jag på mig själv med att ha klarat en arbetsvecka på 63 timmar, suttit vid skolbänken några timmar och varit ute och umgåtts med folk och alkohol. Jag klarade allt detta med lätthet, utan ångest och självdestruktiva vanor. För bara två månader sedan funderade jag på att ge upp och om 2 dagar så är det två månader sedan allt vände. Saker och ting är inte en enda lycklig historia, det är inte så livet funkar men allt är just nu hanterbart, jag sitter med mycket bättre verktyg och en starkare vilja.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

I'm tired of looking round rooms wondering what I gotta do

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag tror inte att det är många som förstår sig på mig. Jag klandrar dem inte. Ibland gör jag det själv inte heller. Och att jag är svår att förstå sig på är egentligen inte konstigt. Det är lätt att förstå sig på enkla saker och inget med mig är enkelt. Det är jag mycket väl medveten om, det är så det blir när man går igenom helvetet och kommer tillbaka, man är något av en upplyst människa, lite som av en sekt. Endast de som är medlemmar, som vet vad det handlar om kan lite förstå sig på vad det. För andra så är det för komplicerat för att någonsin förstå sig på. Återigen så klandrar jag dem inte, tvärtom så känner jag lättnad när andra inte förstår för då vet jag att de är okej. Att de inte är sönder eller har lidit allt för mycket, det kan emellanåt bli en ensam värld och verklighet att leva i och ett tag trodde jag väl aldrig att jag skulle känna mig okej med att inte bli förstådd, förr ville jag så gärna förklara mig, ville så gärna att alla skulle förstå. Det är ett behov jag inte längre äger. Stundvis njuter jag till och med av vetskapen att jag vet bättre, när andra retar sig som fan på någon småsak så vet jag bättre än att blåsa upp det till något stort. Jag kan sitta där med ett inre lugn och ett lagom litet leende på läpparna och trösta de andra med att det kommer ordna sig, att det inte är värt att lägga energin på skitsaker. Ett övertygande lugn eftersom att jag vet att det är så. Jag ser hur de blåser upp stormen för att bara en stund senare ha blåst förbi. Jag hade rätt. Jag har tagit lärdom av det livet har lärt mig och jag har vänt det till något positivt. Jag vet att verkligheten är relativ person till person och jag accepterar det och kan till och med finna det intressant. Människor fascinerar mig på ett sätt som jag aldrig kommer kunna förklara, det ligger djupt i mig - behovet av att förstå vad som ligger bakom en människas sätt att vara. Jag ser det goda men blundar heller inte för det onda. Det gör mig svår många gånger. Och det är okej, jag trivs såhär.

Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Jag är faktiskt mentalt stabil. Det tog 8 år att komma tillbaka till den punkt där livet känns bra igen. Självklart har det sina nedgångar men att kunna njuta av en så enkel sak som kvalitetstid med sin morfar där man tvättar sina bilar, det trodde jag aldrig att jag skulle få känna igen. En tanke slog mig då - det är precis så här det ska vara, det vardagliga kan även kännas speciellt, underbart att känna kärlek igen. Sedan slog mig en tanke till om hur tacksam jag ska vara över att få känna det igen för det är så otroligt många som lever i ångest och vånda som inte kan känna något. Idag är jag fruktansvärt trött men har ändå känt ett flertal positiva känslor. Det är fantastiskt, ett mirakel.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kommer de att förstå? Kommer de att veta? Att livet är för dyrbart för att lägga det på fel ting. Kommer de att förstå? Kommer de att veta? Att kärleken är större än allt. Förlåtelse är mer värt än pengar. Kommer jag att kunna lära dem det? Jag har bara en livstid, inte ens det och kanske ännu mindre än det som vi tar för givet. Det är en kort tid. Väldigt kort tid att lära en människa allt jag vet. Allt jag lärt mig i livets hårda skola. Kommer de att förstå att verkligheten ser olika ut för alla, att vi aldrig har någon egentlig rätt att döma mer än att komma med råd och idéer för att skapa en bättre verklighet för andra. Förståelse. Förlåtelse. Kärlek. Framförallt kärlek, kommer jag hinna lära dem innerbörden att älska någon och förlåta dem för dess brister? Ja jösses, kommer jag lyckas lära dem att alla har brister - även dem. Att det är okej. De behöver inte vara perfekta, inte så länge de strävar efter ett gott liv - ett gott liv i DERAS ögon, inga andras. Om jag inte lyckas lära dem det, då har jag på något sätt misslyckats, enligt mig själv. Det är viktigt att de förstår sina rötter, skulle de vara mina barn så skulle rötterna innebära att deras mamma inte hade varit den hon är utan upptäckten av villkorslös kärlek, vikten av förlåtelse och acceptans. Förståelse till andras okunskap. Men framförallt kommer jag lyckas lära dem allt det här utan att de någonsin ska behöva känna för mycket smärta? Barn är det finaste jag vet, jag vet bara inte om det verkligen skulle vara helt rätt att föda dem till den här världen, samtidigt som så många som möjligt borde slåss för rätten till kärleken i världen.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag tror de tycker det är underligt, jag tror att det skrämmer dem. Jag kan stå helt utanför felen, jag kan erkänna dem och mena på att de ska förlåta mig, att de ska älska mig lika ovillkorligt som jag älskat dem. Jag erkänner mina misstag, jag är långt ifrån perfekt. De tittar på mig som om de inte vet vad de ska svara. Ibland svarar de, de svarar med klumpiga felstavade svar. Så jag blottar mina ärr lite till, grövre, nonchalantare. Chockerande. Jag njuter inte av det, det är inte en del av ett destruktivt beteende. Det är bara så enkelt att det är mitt egentliga sätt att vara. Det jag har gjort och det jag gör är ju den jag är, om de inte kan ta det utan att jag måste måla upp något som inte finns för att det ska vara begripligt för dem så tycker de faktiskt inte om mig. Det känns när de vänder mig ryggen, de kastar salt i mina sår, ja jösses vad de saltar... Men när de väl har lämnat så känner jag en lättnad, innerst inne visste jag att det aldrig var äkta, det kostade mer än det smakade. Så många människor som tog min energi. Jag menar det inte på ett martyriskt sätt, det var ju jag som målade upp något som inte fanns, jag kan inte klandra dem att de vänder när jag inte håller uppe fasaden längre. En del av mig önskade bara att de kunde förstå att det jag säger är från hjärtat, jag är inte perfekt men jag har även en förmåga att acceptera att andra inte heller är det. Kanske kan de en dag förstå det fina i det, om inte så ser i alla fall jag det och det är så otroligt många som finns kvar som förlåter allt, som älskar mig, som förstår mig och accepterar mina underligheter. Framförallt, det viktigaste just nu så har jag människor runt mig som respekterar mina tankar, speciellt att de är just Mina tankar.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag säger inte att det jag känner skulle vara rätt på något sätt. Mer som en naturlig fortsättning på det som kommit och gått i mitt liv. Kanske är det okej att emellanåt inte känna så mycket och framförallt så är det kanske okej att säga att det där som inte var så stort för någon annan gjorde mig väldigt ledsen?

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det snurrar, rätt och fel. Vem bestämmer, kan jag bestämma det själv? Någon sade att ge upp är modigt, jag som så många gånger fick höra att man aldrig skulle ge upp. En enda person sa det till mig. En enda person av alla runt omkring mig. Så hårt satt min mask. För jag skyller egentligen inte att inga såg hur jag led på några andra än mig själv. Hade någon stannat upp och tittat närmare så hade de troligen sett det, men jag är typen som gråter i ensamhet. Mitt smink är ett leende som jag sminkar på varje gång jag ska lämna mitt näste. Tragiskt nog var den enda personen som bad mig ge upp var min läkare. Hon bad mig säga ordena högt som jag aldrig yttrat - Jag ville ta mitt liv. Vi diskuterade saken och kom fram till att jag skulle låta henne hjälpa mig, jag hade trots allt sökt hjälp. Det var min sista utväg att lämna över mitt liv till någon annan för trots allt var det en liten bit av mig som hoppades att det kunde bli bättre. Vi tummade på saken och hon hade rätt, hon kunde hjälpa mig tillsammans med några av sina kollegor. Jag blev medicinerad, heltidssjukskriven och fick genast träffa en terapeut och fick gå före i väntekön och kom intill hos en psykolog. Jag vacklar fortfarande, det är på ostadiga ben jag börjar leva, nyfödd på nytt. Att ge upp, att släppa allt och börja om blev min räddning. Att börja tänka på ett annat sätt för det gamla sättet gick inte, jag hade inte sett min 25e födelsedag om jag inte hade gett upp. Man har rätt att ge upp när hela kroppen skriker att man måste. Då finns det inget som heter att " man aldrig får ge upp " .

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag står på kanten och tittar nerför stupet. Jag vet hur det känns att segla nedåt, jag vet hur det känns att landa och bryta alla ben. Att se upp och undra hur fan man nu ska kunna ta sig upp igen. Ändå är det som någon slags övervägan. Det skrämmer mig att falla igen ändå är det mindre läskigt än alternativet - att fortsätta upp. Det är något okänt, något jag inte kan förutse. Med alla känslor fungerande så kan det göra så ont. Där nere på avgrunden när allt gör så ont att man blivit avdomnad av chocken - då kändes det inte så mycket, jag tålde mer. Det är snurrande tankar.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag Väljer Livet.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Så tyst, så problemfritt, så länge man inte har någon kontakt med omgivningen så dyker heller inga nya problem upp, det blir som en oas att sitta i, för bra för att vara sant. Sedan spräcks den lilla bubblan. Och det är det man behöver lära sig - att leva utan bubblan. Men så jag älskar min bubbla...

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Bilderna, texten, allt föll, smärtan högg.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Minnen följer mig, plågar mig. Sorgen är så stor, att försöka rädda en själ från sig själv tär hårt på sin egen själ. Men jag ångrar inte en dag, inte ett enda försök, jag skulle göra om allt. Även fast ångesten nu står mig upp i halsen, älskade vän, älskade underbara människa. Jag minns det som igår när jag lade märke till dig. Det var svårt att låta bli, vi var 5 stycken som arbetade och du stod på bordet och dansade och sjöng, du sjöng låten Iris, det var din sista dag på sommarjobbet, och jag minns den första kramen för oss två när du lämnade arbetet. Det jag inte visste då var att det var början på många år tillsammans, vi har gått igenom ett förhållande i våra tonår, vi har gått igenom en vänskap i vår ungdom, och vi har gått igenom ett familjescenario i så kallad vuxen ålder. Tanken på en separation i den graden att du skulle ge upp livet, fick mig att försöka kämpa så det skulle räcka åt två, men det gick inte. Du har gett upp trots att jag kämpat in i det sista. Det gör ont. Så fruktansvärt ont. Nu får jag leva på det lilla hoppet att du på något sätt hittar tillbaka... Det är helt enkelt inte sig likt här hemma, du fattas oss.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()