Löfte till mig själv:
Våga.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
A moment like this
Kan det vara så att jag får en andra chans? Finns ödet? Jag hoppas det. I så många dagar och månader har jag undrat om jag hade gjort annorlunda, om han hade sagt något, hade det då gått att få det rätt? Allt kändes så rätt, jag började plocka ner muren, sakta men säkert. Han trollband mig på ett sätt som ingen gjort på länge, han fick mig att känna mig trygg, att jag inte behövde något annat än bandet mellan oss. Jag föll. Jag vet inte ens när det gick till, jag vet inte hur han lyckades ta sig in, men jag har inte kommit över det sen dess. Det är inte uppklarat. Det fanns inget avslut. Jag vet att jag tänker för mycket, det har jag alltid gjort. Men jag hoppas så innerligt att han nånstans har lite svårt att släppa mig med. Varför skulle han annars höra av sig till mig? Och om jag inte var kär i han än, varför skulle jag då ha fjärilar i magen inför insikten att vi snart ska ses. Och varför kändes det som om allt stannade när han sa att han lär leta reda på mig nästa lördag. Jag sa tidigare idag att allt kan vända snabbt, det kan det verkligen. Låt det här vara ett sådant tillfälle.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
Kontrollerad impulsivitet.
Jag har kapat en bit av håret, skaffat en lugg. Tagit bort facebook ur mitt liv. Tänkt bort människor jag inte behöver i mitt liv. Skaffat mig ett nytt arbete och återupptagit skolan. Allt på en vecka. Jag tänker slåss för det livet jag vill ha. Nu ska jag sätta mig och kolla på hus och drömma om ett eget. Sedan ska jag sova, ännu mer. Har redan sovit bort eftermiddagen, första gången jag sovit på dagtid på jag vet inte hur länge. Antagligen inte sen senast jag var utomlands. Utan ångest. Klockan är ställd på 05.00, 07.00 skall jag vara i skolan, och den här gången kommer det gå lättare än senst, för den här gången så är fokuseringen på mig och inte på något annat. På lördag kommer jag gå till mitt nya jobb, inte för att göra någon annan nöjd utan enbart för att jag behöver pengarna, det tar bort prestationsängesten helt. För allt det här som jag gör nu är bara tillfälligt, jag använder det som arbetsträning för mig själv. I höst ska jag förhoppningsvis vara redo för ett vanligt heltidsjobb. Det går framåt även om jag inte alltid vet vad framåt är.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
.............
Det var länge sen. År sedan. En hel lång vänskap sattes på prov. Vi gjorde bort oss. Båda två. Det var den värsta tiden i mitt liv. Den absolut största skammen jag någonsin känt och det kostade mig oerhört mycket. Även en fin vänskap. Det slog mig nämligen nyss att jag har aldrig bearbetat allt som hände och inte förrän idag insåg jag att jag även förlorade en fantastisk vän, min fokus låg på allt annat runt om. Vi passerade en osynlig gräns som egentligen borde varit märkt med en stor fet varningstriangel, men jag tror vi hade blundat för den med i det tillståndet som vi var då. Under så lång tid så tog jag förgivet att spendera alla helger med dig och de andra, även många vardagar, det var mitt liv. Jag tog det ifrån mig själv. Såhär när jag tillslut väljer att titta på det så har det gått bra, jag har till slut klarat mig även om det fortfarande finns en stor skam i mig kvar. En stämpel som jag stämplade mig själv med, lite som att skjuta sig själv i foten. Det gjorde inget gott. Jag tror vi alltid undrade hur det skulle vara och det var väl inget fel med det men det var fel tillfälle, vi borde väntat ut rätt tid. Och jag lever med hemligheten att skammen är lite större än vad de flesta vet, det är vår hemlighet. Det som vi aldrig pratar om. Vi gjorde 3 fel, inte ett.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Ut med skiten och gå vidare.
Jag har varit arg på livet. Jag har sökt mig till döden. Jag är arg på mig själv för att jag lät det gå så långt. Jag är arg på att jag skadat mig själv. Jag är arg på att jag aldrig gjorde något för min skull. Jag är arg på de som såg på. Jag är arg på de som hjälpte till att skapa det. Jag är arg på alla gånger mamma sa åt mig att inte äta mer innan jag ens kommit upp i tonåren, framförallt är jag arg för att hon sa det framför andra. Jag är arg för de gånger pappa tappade humöret och sa elaka saker. Jag är arg för att jag aldrig kan glömma att han kallade mig för ytlig på ett fruktansvärt vidrigt sätt. Jag är arg på att morfar blev psyksjuk ett tag och att min grund förstördes. Jag är arg på att mormor bröt nacken och att ingen av de som borde sett något inte såg att jag gick sönder med henne. Jag är arg på alla som tagits ifrån min familj för tidigt. Jag är arg för att min barndomsvän behövde gå igenom ett helvete på grund av vuxnas brist på moral och skilja på rätt och fel. Framförallt är jag ledsen. Jag är ledsen för att jag inte visste hur jag skulle hantera min syster när hennes vän omkom. Jag är ledsen för att jag inte lyssnade på pappa när han sa vad som kommer hända min andra syster om vi inte stoppar det. Jag är ledsen för att mina nära och kära har fått se mig tappa fästet. Jag är ledsen för alla gånger jag trodde jag kunde lita på någon som sedan svek mig. Jag är ledsen för att mitt hjärta är sönder. Jag är ledsen för att jag inte vågar låta någon mer komma mig nära längre. Jag är ledsen för alla dumma saker jag gjorde när jag inte fattade bättre. Jag är ledsen över att jag är arg på mamma och pappa när de samtidigt varit helt fantastiska föräldrar. Jag är ledsen över att behöva kämpa så mycket utan att veta för vad. Jag är ledsen över att jag tappar fästet ibland trots att jag hittat balansen. Jag är ledsen över att veta att jag kommer falla fler gånger. Jag är ledsen över att jag inte kan se mig själv i spegeln utan att kritisera min näsa på grund av en dum kommentar från min dåvarande kille. Jag är ledsen över att jag står ensam i min kamp om rätten att få känna mig snygg, smal och frisk. Jag är ledsen över att det leder mig tillbaka till kommentaren om att jag skulle vara ytlig. Jag är ledsen över att jag många gånger ser ner på mig själv genom andras ögon när jag är på helt rätt väg i mina egna. Jag är arg och ledsen över all jävla skit i världen. Jag är ledsen över att världen har brist på kärlek och jag är förbannad på allt och alla som inte fattar det. Jag är ledsen och arg över alla år jag kände mig ensam, det var slöseri med tid. Jag är ledsen över att jag inte sett att livet är kort förrän nu och det skrämmer mig att jag kan dö närsomhelst. Och efter att ha fått skriva ner allt det här så känner jag mig tacksam över att döden äntligen skrämmer mig.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
Sorgeperiod
Jag är inne i en sorgeperiod nu, jag tänker mycket, funderar mycket på allt som hänt och inte hänt. Ser på mig själv med mikroskop på gott och ont. Saknar sådant som inte längre finns och saknar det som skall komma. Jag står lite mitt i utan vetskap för vart det kommer bära. För jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Jag har inte bestämt något för min framtid för den är ny för mig, jag har precis bestämt mig för att göra det här - livet. Det öppnar många möjligheter och val och är också en påminnelse om den tid som aldrig kommer igen. Men jag tror på att man behöver gå igenom den här perioden, man behöver förstå vad som hänt och med lite mer tid faller pusselbitarna på plats, tills dess kan jag bara förbereda mig på bästa sätt och försöka behålla lite tålamod. För varje dag som går så kommer man längre, jag vet fortfarande inte riktigt för vad men det är helt okej. Ordspråket att fånga dagen har aldrig varit mer sant än nu.