In i Väggen
Stress. Inner kamp. Och rädsla. Vad händer om vi stannar upp? Kan hela ens verklighet förändras då? Och är det okej att för en stund ge upp för att bygga upp sig själv senare?
<div></div>
<div>Vi lever i en värld där man ska hinna med allt. Samtidigt som det tjatas om att sätta sig själv i centrum. Det är en balansgång utan dess like och det är skrämmande lätt idag att trampa fel. Och det är skrämmande lätt att ta ut sin trötthet och frustration på de människor som egentligen betyder för man stannar aldrig upp och frågar sig själv vad som egentligen är fel i sitt liv. Detta skrämmer mig just nu samtidigt som det är viktigt att lägga fram alla kort på bordet och försöka kämpa för dem man håller kära. Att inte prata om det gör bara att det fortgår, att inte prata om det är som att säga att det är okej att ens nära försvinner från verkligheten och blir något de inte är, till det sämre. Älskar man någon och bryr sig så försöker man sätta stopp för detta är ingen sjukdom man kan ta på, det är psykiskt och man behöver få höra att det är okej att andas(man glömmer det så lätt), att gå in i väggen betyder många gånger att man är oförmögen i början att ta till sig andras råd för man är så uppe i sitt eget stressande att när någon påpekar att något är fel så reagerar man med ilska istället. Men ge aldrig upp, den dagen kommer när de vaknar upp och ilskan går över, men det är även viktigt för den som inte är sjuk att ställa sig frågan om hur mycket man klarar av att ta. Denna psykiska åkomma hatar jag, och jag tänker hitta ett sätt att få alla runt mig att stanna upp ett ögonblick och tänka efter, för det är dem värda. Världen är hopplöst vacker, en tragedi men den blir vad man gör den till. Så stanna upp alla och tänk efter för en stund, allt jag gör, gör jag det för någon annan eller för mig själv?
Stress. Inner kamp. Och rädsla. Vad händer om vi stannar upp? Kan hela ens verklighet förändras då? Och är det okej att för en stund ge upp för att bygga upp sig själv senare?
Vi lever i en värld där man ska hinna med allt. Samtidigt som det tjatas om att sätta sig själv i centrum. Det är en balansgång utan dess like och det är skrämmande lätt idag att trampa fel. Och det är skrämmande lätt att ta ut sin trötthet och frustration på de människor som egentligen betyder för man stannar aldrig upp och frågar sig själv vad som egentligen är fel i sitt liv. Detta skrämmer mig just nu samtidigt som det är viktigt att lägga fram alla kort på bordet och försöka kämpa för dem man håller kära. Att inte prata om det gör bara att det fortgår, att inte prata om det är som att säga att det är okej att ens nära försvinner från verkligheten och blir något de inte är, till det sämre. Älskar man någon och bryr sig så försöker man sätta stopp för detta är ingen sjukdom man kan ta på, det är psykiskt och man behöver få höra att det är okej att andas(man glömmer det så lätt), att gå in i väggen betyder många gånger att man är oförmögen i början att ta till sig andras råd för man är så uppe i sitt eget stressande att när någon påpekar att något är fel så reagerar man med ilska istället. Men ge aldrig upp, den dagen kommer när de vaknar upp och ilskan går över, men det är även viktigt för den som inte är sjuk att ställa sig frågan om hur mycket man klarar av att ta. Denna psykiska åkomma hatar jag, och jag tänker hitta ett sätt att få alla runt mig att stanna upp ett ögonblick och tänka efter, för det är dem värda. Världen är hopplöst vacker, en tragedi men den blir vad man gör den till. Så stanna upp alla och tänk efter för en stund, allt jag gör, gör jag det för någon annan eller för mig själv?
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()