bumbionice - Här är mina tankar kring människan och dess egenheter...

Hon Kunde Dött, del 2

Det började tidigt, jag hörde det. Men jag förstod inte hur djupt det då rotade sig. Hon fick höra hur viktigt det är att inte vara tjock, att inte äta för mycket eller fel. Att springa. Till det yttre verkade det aldrig som om hon brydde sig, och jag kunde inte se någon anledning till varför hon skulle. Hon var ju aldrig stor. Det är viktigt att påpeka, och man kan inte göra det nog med gånger - Sjukdomen är inte baserad på mat eller hur mycket hon tränade, det sitter i huvudet. Hon har genomlidit saker som en annan helst inte ens vill tänka tanken på innan den här sjukdomen. Men det var bristen på mat och all träning som drev henne snabbt och säkert mot döden. Ena dagen var hon min gamla vän, det gick någon månad sedan hade hon märkbart gått ner i vikt men inte ens då slog det mig att det kunde vara skadligt, tvärtom tittade jag med beundran över hur hon hade "lyckats". Ända tills det gick ytterligare ett par månader när jag inte fick se henne, när hon hade många ursäkter till att inte ses. Av en slump mötte jag henne inne i stan, jag såg inte att det var hon, min vän som jag känt sedan jag var 5, hade bara på några månader lyckats gå ner så mycket att jag inte kände igen henne. Hon såg fruktansvärd ut, och alla tittade och förstod. Jag kan inte minnas om vad vi pratade om den dagen, för allt jag kunde tänka på var insikten att hon var sjuk, och det var allvarligt. Vad gör man som närstående till någon som är sjuk i anorexia?

Vad som är rätt och fel kan nog variera från person till person, och jag visste att vad jag än säger till henne kan hon lyckas vrida på för att använda för att trycka ner sig själv. Jag förstod även att hon tappat förståndet helt, och jag började då leva i den verkligheten jag lever i varje dag numera - Rädslan över att hon kan dö, långt innan mig. Nu har hon kommit så otroligt långt, jag valde då när hon var som värst att prata med henne om hur hon såg ut, det hela gick bra till slut, men det har varit en lång väg, och min vän är en av de starkaste och envisaste personerna jag känner. Hon har nu varit normalviktig i ett år och hon låter smartare och smartare för varje dag. Men hennes kamp är långtifrån över, rädslan över att hon ska dö på grund av det fysiska har lagt sig, jag litar på henne att hon inte väljer den vägen igen, jag litar även på mig själv att aldrig låta det gå så långt tid emellan gångerna jag ser henne. Men rädslan över hennes psyke sitter kvar en liten del av mig kan vara tacksam över anorexian hur hemskt det än låter men en liten del av mig undrar om hon inte valt den vägen, om hon inte valt att visa alla hur dåligt hon mår på något sätt, hade hon då tagit sitt liv utan att jag hade fått chansen att förstå och hjälpa hennne?

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Kommentarer

Postat av: Emelie

Älskade älskade du.

vet inte riktigt vad jag ska säga..

underbara vän <3

2011-07-25 @ 18:16:33
URL: http://[email protected]