bumbionice

...........



“When you get into a tight place and everything goes against you, till it seems as though you could not hold on a minute longer, never give up then, for that is just the place and time that the tide will turn.”



Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Kontrollbehov

Ibland är det bara stressigt inombords, man får inget lugn i sin ensamhet, man våndas inombords och räds för vad som skall komma. Man vet inte vad man är rädd för, man vet inte varför man är stressad men det är riktigt jobbigt. Emellanåt svänger det, man blir helt utslagen och sover en stund för att sedan vakna med panik igen. Troligen för att man inte har någon kontroll över något, kontrollbehovet i en människa är skrämmande. Att stå inför något nytt, även om det påstås bättre än det gamla så skrämmer det en. Helt plötsligt kan vad som helst hända och när den tanken slår en så greppar man efter det som varit, tillbaka till den gamla tryggheten, beredd att blunda för allt dåligt. Flykt.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ny tavla av TC=)

Detta är senaste konstverket jag skaffat av TC ----> http://theresreiman.blogg.se/

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

.............



"Det är omöjligt, sa Tvivlet.
Det är farligt, sa Rädslan.
Det är onödigt, sa Förnuftet.
Prova ändå, viskade Hjärtat..."



Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

...............

 


"Jag kan ha räknat sekunderna som gick
Mellan ljuset, och åskans dån
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
Om du var på väg hit, eller härifrån..."

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sömnlös

Om det inte var meningen? Varför gjorde du så igen? Om det inte skulle såra? Då förstår jag inte... Jag får inte ihop ordena med verkligheten. Kan inte se meningen du vill ge, handling mot ord och jag faller. Klockan är 04:08, och det är inte första gången jag är vaken är vid den här tiden...

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

................



"Älska mig mest när jag fötjänar det minst för då behöver jag det mest"



Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Min Största Brist

Det som har varit har varit och idag är idag. Men det som var har satt sina spår och format oss till den vi är idag. Allt, både gott och ont har faktiskt haft avgörande roller i våra liv. För mig har det goda lärt mig älska av hela mitt hjärta, beredd att göra allt för att få någon att få en lite bättre dag än den hade innan, det onda har lärt mig att inte släppa någon för lätt nära inpå(den kan ju svika mig och det gör ju så otroligt ont). Av de som känner mig får jag ofta höra att jag är älskad. Av de som inte står mig nära får jag ibland höra att jag är svår att förstå sig på. Egentligen tycker jag själv att jag är som en öppen bok, men å andra sidan har ju jag facit på hela mitt beteende, varför jag gör som jag gör. För mig är det en självklarhet att man borde säga att man tycker om mig i et läge där jag backar(jag har ju bara tolkat mig själv mindre värd som vanligt). Och det är det som har blivit min största brist, jag glömmer lätt att människor inte kan läsa mina tankar och många gånger är jag för rädd för att säga dem högt.

Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Det Finns Inget Straff Hårt Nog.

Att en människa kan orsaka så många död och efterlevande sorg och smärta. Det är helt ofattbart, hur kunde det gå så fel för den mannan som uträttade sitt dåd i Norge i fredags. Mina tankar går till alla berörda, även hans familj, de kommer aldrig kunna bli fria hans verk.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Lillasyster

------>    http://lovelyfreak.blogg.se/
Hennes första bok är nu tryckt på 400 sidor, hon gör mig bara stoltare och stoltare över henne <3

Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Hennes Blogg

Läs gärna -----> http://underbartonormal.blogg.se/

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Låsning

Ibland låser det sig bara för oss. I olika grader, och på olika sätt. Det vi hade tänkt göra, kan vi bara inte göra. Det vi hade tänkt säga, kommer inte ut. Och börjar man tänka på det när det har låst sig så får man fullkomlig panik, troligen lyckas man med något korkat med, antingen göra något helt oplanerat eller slänger ur sig första bästa replik. Och i värsta fall, så låser vi oss inne helt. Vi undviker kontakt med andra och går inte utanför dörren, det verkar vara det allra vettigaste i stunden, i den stunden vi inte kan förklara vad som händer, så hur skall någon förstå? Detta kan leda till att vi inte går till jobbet(fast vi vet att det bara blir jobbigare att komma på en förklaring i efterhand), att vi inte hör av oss till våra vänner(trots att det är de som förstått som ringer och ringer), att vi inte öppnar dörren när det knackar ( även fast vi vet att de kan se att dörren är upplåst och höra att tvn är på), att vi väljer att inte se en person som vi fascineras av (kärleken skulle aldrig acceptera mig för vad jag är just i den stunden?). Allt blir dumt, vi vet inte varför. I mindre utsträckning drabbar detta alla ibland, kan ju även vara småsaker som att vi vill säga till någon hur mycket vi tycker om någon, men det låser sig så just då så klarar man det inte. Det händer alla, ändå så är det sällan någon som väljer att säga, "förlåt att jag inte hörde av mig, det låste sig för mig". Vi väljer hellre att komma med genomskinliga lögner.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

.............


Livet kommer gå vidare - om du låter det.









Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hon Kunde Dött, del 2

Det började tidigt, jag hörde det. Men jag förstod inte hur djupt det då rotade sig. Hon fick höra hur viktigt det är att inte vara tjock, att inte äta för mycket eller fel. Att springa. Till det yttre verkade det aldrig som om hon brydde sig, och jag kunde inte se någon anledning till varför hon skulle. Hon var ju aldrig stor. Det är viktigt att påpeka, och man kan inte göra det nog med gånger - Sjukdomen är inte baserad på mat eller hur mycket hon tränade, det sitter i huvudet. Hon har genomlidit saker som en annan helst inte ens vill tänka tanken på innan den här sjukdomen. Men det var bristen på mat och all träning som drev henne snabbt och säkert mot döden. Ena dagen var hon min gamla vän, det gick någon månad sedan hade hon märkbart gått ner i vikt men inte ens då slog det mig att det kunde vara skadligt, tvärtom tittade jag med beundran över hur hon hade "lyckats". Ända tills det gick ytterligare ett par månader när jag inte fick se henne, när hon hade många ursäkter till att inte ses. Av en slump mötte jag henne inne i stan, jag såg inte att det var hon, min vän som jag känt sedan jag var 5, hade bara på några månader lyckats gå ner så mycket att jag inte kände igen henne. Hon såg fruktansvärd ut, och alla tittade och förstod. Jag kan inte minnas om vad vi pratade om den dagen, för allt jag kunde tänka på var insikten att hon var sjuk, och det var allvarligt. Vad gör man som närstående till någon som är sjuk i anorexia?

Vad som är rätt och fel kan nog variera från person till person, och jag visste att vad jag än säger till henne kan hon lyckas vrida på för att använda för att trycka ner sig själv. Jag förstod även att hon tappat förståndet helt, och jag började då leva i den verkligheten jag lever i varje dag numera - Rädslan över att hon kan dö, långt innan mig. Nu har hon kommit så otroligt långt, jag valde då när hon var som värst att prata med henne om hur hon såg ut, det hela gick bra till slut, men det har varit en lång väg, och min vän är en av de starkaste och envisaste personerna jag känner. Hon har nu varit normalviktig i ett år och hon låter smartare och smartare för varje dag. Men hennes kamp är långtifrån över, rädslan över att hon ska dö på grund av det fysiska har lagt sig, jag litar på henne att hon inte väljer den vägen igen, jag litar även på mig själv att aldrig låta det gå så långt tid emellan gångerna jag ser henne. Men rädslan över hennes psyke sitter kvar en liten del av mig kan vara tacksam över anorexian hur hemskt det än låter men en liten del av mig undrar om hon inte valt den vägen, om hon inte valt att visa alla hur dåligt hon mår på något sätt, hade hon då tagit sitt liv utan att jag hade fått chansen att förstå och hjälpa hennne?

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hon Kunde Dött, del 1

Min vän, min underbara kära barndoms vän. Jag funderade över hur jag skulle skriva den här texten, för det är svårt för mig, jag lever med det här varje dag men det är som om en del av en ändå inte vet vad man ska säga. Det är en tragedi, att se en viktig person i ens liv bokstavligen tyna bort. De kallar det anorexi, jag kallar det resultatet av det någon borde stoppat långt tidigare. Jag funderade länge på om jag skulle hata sjukdomen, sedan kom jag fram till att jag hatade det som var innan sjukdomen som gjorde henne sjuk, detta i sig bar även med sig skuldkänslor, en önskan att man hade förstått tidigare allt som hade försigått, att man hade stoppat det, hittat en väg att besparat henne åtminstone anorexin. Sedan blev man tvungen att acceptera att man inte visste i tid, att man inte hade den djupa förståelsen som idag. Att inget då faktiskt är som idag. För så är det. Anorexian förändrade allt. På gott och ont...

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

.............



Likt ett barn som blivit berövad sin favoritleksak
står jag här nu gallskrikandes i mitt sinne,
framför spegeln tittandes på den skyldige
För jag skyller allt på mig...



Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

---..---




Man har alltid något att förlora - Sig Själv.




Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

...............




Är vi svaga om vi väljer att ge upp en stund eller är det vad som krävs för att ladda om batterierna?



Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

En Ljusare Värld

Jag ligger i mitt barnsbens rum, där jag bodde när jag var liten men även relativt nyss. Men det ser inte likadant ut längre, liknar ett riktigt gästrm, vilket det är...för jag har blivit vuxen sägs det. Jag vet fortfarande inte helt hur jag ska hantera det men om jag ska vara ärlig så är jag så lycklig som jag kan bli utan allt jag önskat mig för jag har så otroligt mycket i mitt liv som gör livet vackert, och det är med sorg i hjärtat jag tänker på de år jag inte kunde se eller uppskatta allt detta...så mycket tid gick till spillo. Jag hittar sakta men säkert min väg. Jag har några några törnar som ska bort från mitt hjärta och mycket kärlek att ge till de som jag glömde visa att de betydde när jag mådde som dåligast. Det är med handen på hjärtat jag erkänner för mig själv hur långt ner jag var. Jag ville inte längre leva. Jag ville inte stå ut, men jag gjorde det och till de som sa att det skulle vara värt det - ni hade rätt. Livet kan vara vackert om man låter det. Och om man ser till att omge sig med människor som inte tar ens positiva energi ifrån en. Mina vänner som står i mitt liv nu är rakt igenom underbara, jag önskar mig inga andra än dem. Och min familj skulle jag inte byta mot någon annans i världen. Jag tror på framtiden, för den kommer bli till precis vad jag gör den till med hjälp av mina vänner och min familj.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

.............



"Faith begins where reason ends..."


Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Terrifying

Att få vara en tillsammans med någon annan. Att bli involverad i någon annans framtid som den ledande punkten. Det är vackert och det är skrämmande. Få dela allt med någon annan. Känslan är oumbärlig. Kärleken kan få oss att känna sådan fantastisk lycka och det är skrämmande vilken misär den kan lämna oss i om den lämnar oss.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Väntans Tider



Ett kallt vinddrag och allt vaknar till liv
Det lummiga förlorar sin grönska och synen fokuserar på himlen
Vi skulle krypa ihop, hålla värmen tillsammans
Och fast du är här så har du aldrig varit längre bort
Kylan har aldrig bitit hårdare fast det är mitt i sommaren
Blommorna är utslagna men saknar sin skönhet, blindhet hägrar
Jag blinkar så hårt jag kan men tårarna tycks blockera mina pupiller
Allt är grått, kallt och ensamt, jag trycker din hand hårdare
Håller hoppet uppe om att du snart ska klämma lika hårt tillbaka


Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det är Tankar som snurrar som Jorden runt Solen

Vi föds och vi dör, det är den garantin vi har. Däremellan ska vi utforma ett liv, även komma på vilket liv som är värt att leva. Det tar många vändor och vi kommer ändra oss många gånger. Följdaktligen kommer vi därav skaffa oss olika jobb, byta ut en del vänner och skaffa oss nya relationer. Allt påverkar oss och vi glömmer bort i letandet efter ett liv att vi redan lever. Här och nu. Människan är en idiot. Även jag. Jag är inte mer människa än någon annan, detta glömmer man så lätt, både på gott och ont. Vi är för upptagna med att se framåt att vi missar det framför näsan. Vi letar efter livets mening och förskräckts av tanken att det kanske inte finns någon mening. Skräcken är en genomgående fiende i varje människas liv, många gånger även en räddare i nöden. Allt i livet sker på gott och ont, vi accepterar lättare det goda än det onda. En del tar det goda i livet för givet, en del fick lotten att ta det onda för givet. Vi är egna individer inblandade i varandras liv. Kaos.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

.............



I mina bästa ögonblick är du bättre än alla andra
I de sämsta är du bara en i mängden


Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det Ligger och Gror

Detta lärde jag mig precis om mig själv att det finns de saker som sitter så djupt i en, skador, som bara inte har läkt och försvunnit. Jag får fram meningar i huvudet, jag kan se framför mig alla ord som skrevs och slängdes fram som splittrade mitt hjärta för länge sedan. Du gjorde mig så illa en gång i tiden och det mesta har läkt men det är en del saker som jag bara låtit bli och som aldrig fått chansen att se solljuset förrän nu.

Jag har inte glömt hur det känns. Hur det känns att se den personen som för ett ögonblick betydde lite mer än alla andra slänga allt vi byggt i sjön för något betydelselöst. Gång på gång. Mitt hjärta var till slut splittrat i tusen och jag fann det svårt att andas. Att ta mig upp från det som det orsakade inom mig tog mig 4 år och jag ser även nu att det finns sår kvar. Jag glömmer inte hur det känns och det tar inte bort min rädsla att bli slängd som om man vore något värd. Men jag ska inte låta fasan ta över och styra mig i fel riktning men jag kan inte heller helt stänga av när det blöder...

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

In i Väggen

Stress. Inner kamp. Och rädsla. Vad händer om vi stannar upp? Kan hela ens verklighet förändras då? Och är det okej att för en stund ge upp för att bygga upp sig själv senare?
<div></div>
<div>Vi lever i en värld där man ska hinna med allt. Samtidigt som det tjatas om att sätta sig själv i centrum. Det är en balansgång utan dess like och det är skrämmande lätt idag att trampa fel. Och det är skrämmande lätt att ta ut sin trötthet och frustration på de människor som egentligen betyder för man stannar aldrig upp och frågar sig själv vad som egentligen är fel i sitt liv. Detta skrämmer mig just nu samtidigt som det är viktigt att lägga fram alla kort på bordet och försöka kämpa för dem man håller kära. Att inte prata om det gör bara att det fortgår, att inte prata om det är som att säga att det är okej att ens nära försvinner från verkligheten och blir något de inte är, till det sämre. Älskar man någon och bryr sig så försöker man sätta stopp för detta är ingen sjukdom man kan ta på, det är psykiskt och man behöver få höra att det är okej att andas(man glömmer det så lätt), att gå in i väggen betyder många gånger att man är oförmögen i början att ta till sig andras råd för man är så uppe i sitt eget stressande att när någon påpekar att något är fel så reagerar man med ilska istället. Men ge aldrig upp, den dagen kommer när de vaknar upp och ilskan går över, men det är även viktigt för den som inte är sjuk att ställa sig frågan om hur mycket man klarar av att ta. Denna psykiska åkomma hatar jag, och jag tänker hitta ett sätt att få alla runt mig att stanna upp ett ögonblick och tänka efter, för det är dem värda. Världen är hopplöst vacker, en tragedi men den blir vad man gör den till. Så stanna upp alla och tänk efter för en stund, allt jag gör, gör jag det för någon annan eller för mig själv?
Stress. Inner kamp. Och rädsla. Vad händer om vi stannar upp? Kan hela ens verklighet förändras då? Och är det okej att för en stund ge upp för att bygga upp sig själv senare?
Vi lever i en värld där man ska hinna med allt. Samtidigt som det tjatas om att sätta sig själv i centrum. Det är en balansgång utan dess like och det är skrämmande lätt idag att trampa fel. Och det är skrämmande lätt att ta ut sin trötthet och frustration på de människor som egentligen betyder för man stannar aldrig upp och frågar sig själv vad som egentligen är fel i sitt liv. Detta skrämmer mig just nu samtidigt som det är viktigt att lägga fram alla kort på bordet och försöka kämpa för dem man håller kära. Att inte prata om det gör bara att det fortgår, att inte prata om det är som att säga att det är okej att ens nära försvinner från verkligheten och blir något de inte är, till det sämre. Älskar man någon och bryr sig så försöker man sätta stopp för detta är ingen sjukdom man kan ta på, det är psykiskt och man behöver få höra att det är okej att andas(man glömmer det så lätt), att gå in i väggen betyder många gånger att man är oförmögen i början att ta till sig andras råd för man är så uppe i sitt eget stressande att när någon påpekar att något är fel så reagerar man med ilska istället. Men ge aldrig upp, den dagen kommer när de vaknar upp och ilskan går över, men det är även viktigt för den som inte är sjuk att ställa sig frågan om hur mycket man klarar av att ta. Denna psykiska åkomma hatar jag, och jag tänker hitta ett sätt att få alla runt mig att stanna upp ett ögonblick och tänka efter, för det är dem värda. Världen är hopplöst vacker, en tragedi men den blir vad man gör den till. Så stanna upp alla och tänk efter för en stund, allt jag gör, gör jag det för någon annan eller för mig själv?

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()