Våga ge upp
Det snurrar, rätt och fel. Vem bestämmer, kan jag bestämma det själv? Någon sade att ge upp är modigt, jag som så många gånger fick höra att man aldrig skulle ge upp. En enda person sa det till mig. En enda person av alla runt omkring mig. Så hårt satt min mask. För jag skyller egentligen inte att inga såg hur jag led på några andra än mig själv. Hade någon stannat upp och tittat närmare så hade de troligen sett det, men jag är typen som gråter i ensamhet. Mitt smink är ett leende som jag sminkar på varje gång jag ska lämna mitt näste. Tragiskt nog var den enda personen som bad mig ge upp var min läkare. Hon bad mig säga ordena högt som jag aldrig yttrat - Jag ville ta mitt liv. Vi diskuterade saken och kom fram till att jag skulle låta henne hjälpa mig, jag hade trots allt sökt hjälp. Det var min sista utväg att lämna över mitt liv till någon annan för trots allt var det en liten bit av mig som hoppades att det kunde bli bättre. Vi tummade på saken och hon hade rätt, hon kunde hjälpa mig tillsammans med några av sina kollegor. Jag blev medicinerad, heltidssjukskriven och fick genast träffa en terapeut och fick gå före i väntekön och kom intill hos en psykolog. Jag vacklar fortfarande, det är på ostadiga ben jag börjar leva, nyfödd på nytt. Att ge upp, att släppa allt och börja om blev min räddning. Att börja tänka på ett annat sätt för det gamla sättet gick inte, jag hade inte sett min 25e födelsedag om jag inte hade gett upp. Man har rätt att ge upp när hela kroppen skriker att man måste. Då finns det inget som heter att " man aldrig får ge upp " .
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()