.............
Jag tror de tycker det är underligt, jag tror att det skrämmer dem. Jag kan stå helt utanför felen, jag kan erkänna dem och mena på att de ska förlåta mig, att de ska älska mig lika ovillkorligt som jag älskat dem. Jag erkänner mina misstag, jag är långt ifrån perfekt. De tittar på mig som om de inte vet vad de ska svara. Ibland svarar de, de svarar med klumpiga felstavade svar. Så jag blottar mina ärr lite till, grövre, nonchalantare. Chockerande. Jag njuter inte av det, det är inte en del av ett destruktivt beteende. Det är bara så enkelt att det är mitt egentliga sätt att vara. Det jag har gjort och det jag gör är ju den jag är, om de inte kan ta det utan att jag måste måla upp något som inte finns för att det ska vara begripligt för dem så tycker de faktiskt inte om mig. Det känns när de vänder mig ryggen, de kastar salt i mina sår, ja jösses vad de saltar... Men när de väl har lämnat så känner jag en lättnad, innerst inne visste jag att det aldrig var äkta, det kostade mer än det smakade. Så många människor som tog min energi. Jag menar det inte på ett martyriskt sätt, det var ju jag som målade upp något som inte fanns, jag kan inte klandra dem att de vänder när jag inte håller uppe fasaden längre. En del av mig önskade bara att de kunde förstå att det jag säger är från hjärtat, jag är inte perfekt men jag har även en förmåga att acceptera att andra inte heller är det. Kanske kan de en dag förstå det fina i det, om inte så ser i alla fall jag det och det är så otroligt många som finns kvar som förlåter allt, som älskar mig, som förstår mig och accepterar mina underligheter. Framförallt, det viktigaste just nu så har jag människor runt mig som respekterar mina tankar, speciellt att de är just Mina tankar.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()