Komplicerade
Jag tror inte att det är många som förstår sig på mig. Jag klandrar dem inte. Ibland gör jag det själv inte heller. Och att jag är svår att förstå sig på är egentligen inte konstigt. Det är lätt att förstå sig på enkla saker och inget med mig är enkelt. Det är jag mycket väl medveten om, det är så det blir när man går igenom helvetet och kommer tillbaka, man är något av en upplyst människa, lite som av en sekt. Endast de som är medlemmar, som vet vad det handlar om kan lite förstå sig på vad det. För andra så är det för komplicerat för att någonsin förstå sig på. Återigen så klandrar jag dem inte, tvärtom så känner jag lättnad när andra inte förstår för då vet jag att de är okej. Att de inte är sönder eller har lidit allt för mycket, det kan emellanåt bli en ensam värld och verklighet att leva i och ett tag trodde jag väl aldrig att jag skulle känna mig okej med att inte bli förstådd, förr ville jag så gärna förklara mig, ville så gärna att alla skulle förstå. Det är ett behov jag inte längre äger. Stundvis njuter jag till och med av vetskapen att jag vet bättre, när andra retar sig som fan på någon småsak så vet jag bättre än att blåsa upp det till något stort. Jag kan sitta där med ett inre lugn och ett lagom litet leende på läpparna och trösta de andra med att det kommer ordna sig, att det inte är värt att lägga energin på skitsaker. Ett övertygande lugn eftersom att jag vet att det är så. Jag ser hur de blåser upp stormen för att bara en stund senare ha blåst förbi. Jag hade rätt. Jag har tagit lärdom av det livet har lärt mig och jag har vänt det till något positivt. Jag vet att verkligheten är relativ person till person och jag accepterar det och kan till och med finna det intressant. Människor fascinerar mig på ett sätt som jag aldrig kommer kunna förklara, det ligger djupt i mig - behovet av att förstå vad som ligger bakom en människas sätt att vara. Jag ser det goda men blundar heller inte för det onda. Det gör mig svår många gånger. Och det är okej, jag trivs såhär.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
Tanken slog mig.
Jag är faktiskt mentalt stabil. Det tog 8 år att komma tillbaka till den punkt där livet känns bra igen. Självklart har det sina nedgångar men att kunna njuta av en så enkel sak som kvalitetstid med sin morfar där man tvättar sina bilar, det trodde jag aldrig att jag skulle få känna igen. En tanke slog mig då - det är precis så här det ska vara, det vardagliga kan även kännas speciellt, underbart att känna kärlek igen. Sedan slog mig en tanke till om hur tacksam jag ska vara över att få känna det igen för det är så otroligt många som lever i ångest och vånda som inte kan känna något. Idag är jag fruktansvärt trött men har ändå känt ett flertal positiva känslor. Det är fantastiskt, ett mirakel.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Mina Framtida Barn
Kommer de att förstå? Kommer de att veta? Att livet är för dyrbart för att lägga det på fel ting. Kommer de att förstå? Kommer de att veta? Att kärleken är större än allt. Förlåtelse är mer värt än pengar. Kommer jag att kunna lära dem det? Jag har bara en livstid, inte ens det och kanske ännu mindre än det som vi tar för givet. Det är en kort tid. Väldigt kort tid att lära en människa allt jag vet. Allt jag lärt mig i livets hårda skola. Kommer de att förstå att verkligheten ser olika ut för alla, att vi aldrig har någon egentlig rätt att döma mer än att komma med råd och idéer för att skapa en bättre verklighet för andra. Förståelse. Förlåtelse. Kärlek. Framförallt kärlek, kommer jag hinna lära dem innerbörden att älska någon och förlåta dem för dess brister? Ja jösses, kommer jag lyckas lära dem att alla har brister - även dem. Att det är okej. De behöver inte vara perfekta, inte så länge de strävar efter ett gott liv - ett gott liv i DERAS ögon, inga andras. Om jag inte lyckas lära dem det, då har jag på något sätt misslyckats, enligt mig själv. Det är viktigt att de förstår sina rötter, skulle de vara mina barn så skulle rötterna innebära att deras mamma inte hade varit den hon är utan upptäckten av villkorslös kärlek, vikten av förlåtelse och acceptans. Förståelse till andras okunskap. Men framförallt kommer jag lyckas lära dem allt det här utan att de någonsin ska behöva känna för mycket smärta? Barn är det finaste jag vet, jag vet bara inte om det verkligen skulle vara helt rätt att föda dem till den här världen, samtidigt som så många som möjligt borde slåss för rätten till kärleken i världen.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
.............
Jag tror de tycker det är underligt, jag tror att det skrämmer dem. Jag kan stå helt utanför felen, jag kan erkänna dem och mena på att de ska förlåta mig, att de ska älska mig lika ovillkorligt som jag älskat dem. Jag erkänner mina misstag, jag är långt ifrån perfekt. De tittar på mig som om de inte vet vad de ska svara. Ibland svarar de, de svarar med klumpiga felstavade svar. Så jag blottar mina ärr lite till, grövre, nonchalantare. Chockerande. Jag njuter inte av det, det är inte en del av ett destruktivt beteende. Det är bara så enkelt att det är mitt egentliga sätt att vara. Det jag har gjort och det jag gör är ju den jag är, om de inte kan ta det utan att jag måste måla upp något som inte finns för att det ska vara begripligt för dem så tycker de faktiskt inte om mig. Det känns när de vänder mig ryggen, de kastar salt i mina sår, ja jösses vad de saltar... Men när de väl har lämnat så känner jag en lättnad, innerst inne visste jag att det aldrig var äkta, det kostade mer än det smakade. Så många människor som tog min energi. Jag menar det inte på ett martyriskt sätt, det var ju jag som målade upp något som inte fanns, jag kan inte klandra dem att de vänder när jag inte håller uppe fasaden längre. En del av mig önskade bara att de kunde förstå att det jag säger är från hjärtat, jag är inte perfekt men jag har även en förmåga att acceptera att andra inte heller är det. Kanske kan de en dag förstå det fina i det, om inte så ser i alla fall jag det och det är så otroligt många som finns kvar som förlåter allt, som älskar mig, som förstår mig och accepterar mina underligheter. Framförallt, det viktigaste just nu så har jag människor runt mig som respekterar mina tankar, speciellt att de är just Mina tankar.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
.............
Jag säger inte att det jag känner skulle vara rätt på något sätt. Mer som en naturlig fortsättning på det som kommit och gått i mitt liv. Kanske är det okej att emellanåt inte känna så mycket och framförallt så är det kanske okej att säga att det där som inte var så stort för någon annan gjorde mig väldigt ledsen?
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Våga ge upp
Det snurrar, rätt och fel. Vem bestämmer, kan jag bestämma det själv? Någon sade att ge upp är modigt, jag som så många gånger fick höra att man aldrig skulle ge upp. En enda person sa det till mig. En enda person av alla runt omkring mig. Så hårt satt min mask. För jag skyller egentligen inte att inga såg hur jag led på några andra än mig själv. Hade någon stannat upp och tittat närmare så hade de troligen sett det, men jag är typen som gråter i ensamhet. Mitt smink är ett leende som jag sminkar på varje gång jag ska lämna mitt näste. Tragiskt nog var den enda personen som bad mig ge upp var min läkare. Hon bad mig säga ordena högt som jag aldrig yttrat - Jag ville ta mitt liv. Vi diskuterade saken och kom fram till att jag skulle låta henne hjälpa mig, jag hade trots allt sökt hjälp. Det var min sista utväg att lämna över mitt liv till någon annan för trots allt var det en liten bit av mig som hoppades att det kunde bli bättre. Vi tummade på saken och hon hade rätt, hon kunde hjälpa mig tillsammans med några av sina kollegor. Jag blev medicinerad, heltidssjukskriven och fick genast träffa en terapeut och fick gå före i väntekön och kom intill hos en psykolog. Jag vacklar fortfarande, det är på ostadiga ben jag börjar leva, nyfödd på nytt. Att ge upp, att släppa allt och börja om blev min räddning. Att börja tänka på ett annat sätt för det gamla sättet gick inte, jag hade inte sett min 25e födelsedag om jag inte hade gett upp. Man har rätt att ge upp när hela kroppen skriker att man måste. Då finns det inget som heter att " man aldrig får ge upp " .