I'm forever keeping my angels close!
När det börjar susa i huvudet, så säger huvudet - Du Klarar Det Ändå. När det börjar viska i huvudet så säger det - Är du säker på det här? När det börjar eka i huvudet så blir det rundgång på ordena - "Du är värdelös, ingen vill ha dig här". Sedan kommer snurren, den fullkomliga paniken när varenda nerv skriker - "Spring för fan, snabbast möjliga utväg, kosta vad det kosta vill."
Redan vid suset borde man på något sätt sätta stopp. Man ska inte låta det gå så långt, speciellt inte till snurret. Tvinga sig själv till något sinnet varnar för går aldrig väl. Är det något man behöver göra så är det bästa att försöka argumentera med dig själv, komma överens med sig själv att bara man hittar kontrollen så överlever man det här med. Sedan komma på hur man tar kontrollen, lära känna sig själv utan och innan. Om man inte gör det här så lever det till självdestruktivitet, man handlar utifrån vad man tror att andra tänker, de behöver inte säga något, prestationsångesten har redan snurrat igång och det har för länge sedan slutat handla om dig, du vet inte längre varför du gör det du gör men det är en röst i huvudet som säger åt dig att du måste. Detta är fullkomligt livsfarligt, det tar liv, det kostar för mycket. Så när det börjar komma, pressa dig inte mer än vad som faktiskt går och är möjligt. Ingen kommer tacka dig för att du ligger 3 meter under jorden, skulle det mot all förmodan finnas någon som gör det så kommer du aldrig att höra det. Självdestruktivitet som inte stoppas är en säker död. Du lever för ditt liv, inte för andras, vi är inte skapta för att inte se över oss själva, att prioritera våra gränser och känslor gör att vi aldrig hamnar i en situation som kräver för mycket av oss. Vi är skyldiga oss själva och de runt oss att inte påfresta oss för mycket. Vi kan säga nej när det går för långt eller är för mycket, precis som så många andra kan. Vi är inte skyldiga att pressa oss neråt, vi ska uppåt.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()