Ruinens brant
Jag står på kanten och tittar nerför stupet. Jag vet hur det känns att segla nedåt, jag vet hur det känns att landa och bryta alla ben. Att se upp och undra hur fan man nu ska kunna ta sig upp igen. Ändå är det som någon slags övervägan. Det skrämmer mig att falla igen ändå är det mindre läskigt än alternativet - att fortsätta upp. Det är något okänt, något jag inte kan förutse. Med alla känslor fungerande så kan det göra så ont. Där nere på avgrunden när allt gör så ont att man blivit avdomnad av chocken - då kändes det inte så mycket, jag tålde mer. Det är snurrande tankar.
Hoppa eller inte hoppa...
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()