Hon Kunde Dött, del 1
Min vän, min underbara kära barndoms vän. Jag funderade över hur jag skulle skriva den här texten, för det är svårt för mig, jag lever med det här varje dag men det är som om en del av en ändå inte vet vad man ska säga. Det är en tragedi, att se en viktig person i ens liv bokstavligen tyna bort. De kallar det anorexi, jag kallar det resultatet av det någon borde stoppat långt tidigare. Jag funderade länge på om jag skulle hata sjukdomen, sedan kom jag fram till att jag hatade det som var innan sjukdomen som gjorde henne sjuk, detta i sig bar även med sig skuldkänslor, en önskan att man hade förstått tidigare allt som hade försigått, att man hade stoppat det, hittat en väg att besparat henne åtminstone anorexin. Sedan blev man tvungen att acceptera att man inte visste i tid, att man inte hade den djupa förståelsen som idag. Att inget då faktiskt är som idag. För så är det. Anorexian förändrade allt. På gott och ont...
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()