Where words fail, music speaks.
Ibland kryper det på en, man minns. Man minns allt som gått förlorat, allt som varit och allt som kunde ha blivit. För ett ögonblick fylls man av sorg. Detta kallas sorgearbete. När man kan sätta ett ord på känslan så tycker i alla fall jag att det känns lättare, det blir lättare att acceptera tillståndet för att man vet att det finns ett slut då. Just nu minns jag alla ansikten, de förtvivlade, de desperata, de sorgsna, de förstörda. Tar det till mig. Livet blev inte som tänkt för många i min omgivning, inte heller för mig. Och någonstans så känner jag ändå äntligen att det är okej ändå, det är okej att det inte varit superljust, att det inte blev som tänkt, att livet drabbat många hårt, speciellt för alla som döden knackat på alldeles för tidigt. Det är okej att sörja. Det är okej att fortfarande ha stunder när man minns och sörjer även senare i livet, det viktiga är att det inte i längden blir ens liv.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()